Jag sitter här i min oas och njuter stillheten efter mer än ett dygn av kraftigt regn. Hibiskusblommorna lyser rödare än någonsin och grönskan är så stark. Nästan overklig. Fåglarna kvittrar intensivt och är så många, det märks att jag är i tropikerna. Jag väntar på att min Kingfisher ska komma och sätta sej på taket mittemot som vanligt, med sin lysande blå mage och röda näbb, titta ner på mej där jag sitter i min stora utesoffa med datorn i knät. Jag har jobbat en hel del senaste dagarna, fått en vardag här mitt i allt det nya.
Här i Ubud på Bali där jag är nu är energin galen. Om man väljer fel vägar att gå på vill säga. Väljer man rätt kan man hamna i Narnia kring vilket gathörn som helst. Som idag. Jag valde att ta vänster runt hörnet ner från mitt hus och hamnade nere vid en flod där det uppenbarade sej flera helt makalösa stenstatyer och ett litet tempel. En kvinna satt och tvättade kläder i floden, nynnande för sej själv. Hon såg mej inte först men när väl våra blickar möttes sprack hon upp i det största leendet – det balineiska leendet är något väldigt speciellt. Så genuint och äkta, så varmt och innerligt.
Min första dag här däremot höll jag på riktigt på att tappa det efter bara några hundra meter, det var när jag valde höger.
Kontrasten från mitt naturnära ö-liv i tre veckor där det inte fanns en enda bil utan bara cyklar och hästar till att komma till vad som måste vara en av världens trafiktätaste platser. Jag som avskyr trafik, ljudet och stressen. Dessutom var det så tryckande varmt. Jag saknade havets fläkt och friheten i att blicka ut över en oändlig horisont. Kände mej trängd av massiva byggnader i gråsvart sten. Några av templen är arkitektoniska mästerverk som är helt obegripliga att ta in, går det ens att bygga såhär? Svart sten och stark sol, tutande bilar och scootrar i länga köer. Jag försökte promenera längs vägkanten men lärde mej snabbt att det här inte är en plats att strosa en promenad på. Man tar sej från A till B, helst på scooter. Och vill en inte köra själv så hyr man en moppetaxi för bara några kronor, Gojek. Det jag inte visste då var att runt nästa hörn lite längre fram så breder stora risfält ut sej och det är känslan av öppen landsbygd.
Kontrasterna av och i livet. Det är myllret och det enorma utbudet blandat med det genuina och traditionella. Det är det snabba hetsiga blandat med det evigt stilla. Det finns en inneboende godhet och skönhet i allt, känslan av att det heliga och gudomliga finns i precis allting. Samtidigt som man påminns om att hålla dom onda andarna borta.
En kan i princip närsomhelst på dygnet välja mellan att delta i alla slags former av traditionella ceremonier och all slags yoga, dans, soundhealing, meditationer, sessioner osv; allt allt allt av allt. Idag på min lilla promenad såg jag något som måste ha varit mjuk gympa för balinesiska seniorer på en liten öppen yta här intill. Dom tog enkla steg med mjuka armrörelser till, precis som i vilket Friskispass som helst bara det att det var livemusik till och att alla var klädda i vita överdelar. Klassen avslutades med händerna i Namaste och en bön i någon minut och sedan började dom göra kraftfulla swingar med armar och ben och högt ljuda A-U-M till. Wow! Det här ska jag ta in i mina klasser framöver! Gran finale blev efter sista swingen jubel och applåder och stora leenden. Wow säger jag bara igen, friskvård på så många sätt 🙏
Själv var jag på en magisk Ecstatic dance i lördags, kanske var det där och då jag landade på riktigt här. Omgiven av dansfamiljen, den som är samma var än i världen en är, det heliga dansgolvet där alla blir ett. En kopp te efteråt med nyfunna vänner. Och idag, en helt annan dans; i ett öppet tempel som jag promenerade förbi övade unga kvinnor på traditionell dans med stora blomsterutsmyckningar på huvudet, guidade av en sträng koreograf.
Kvaliteten på allt. Maten och drycken – allt är förstklassigt och serveras med sådan estetik att en nästan inte vill ta första tuggan. Fast det vill man, det är det godaste en smakat, nästan alltid. Det finns den nyttigaste hälsomaten, ekologiskt näringsriktigt sammansatt. För att inte tala om standarden på boende. Huset jag hyr, trodde inte det var sant när jag kom i torsdags kväll; skönheten i material, form, inredning, färger är enastående. Här ÄR det verkligen Narnia när en kliver in från gatan. Det breder ut sej en vacker innergård och trädgård, slingriga små gångar där hus ligger helt inbäddade och insynskyddade. Även mitt. Det är så vackra möbler och allt är så smakfullt, minsta detalj är i perfektion. Och dessutom finns det en sagolik pool här i trädgården, med sådär ljummet mjukt skönt vatten att kliva ner i efter en lång dag.
Mellan förra blogginlägget och nu har jag varit med om en vacker saga på dom två återstående Giliöarna och framförallt Gili Meno. Jag har simmat med sköldpaddor och snorklat bland randiga fiskar. Jag har bott enkelt på stranden, hängt med underbara locals, lärt mej om indonesisk kultur, blivit sugen på att utforska dom andra drygt 40.000 öarna. Kanske lära mej surfa. Blivit fäst vid två söta kattungar som jag med mammas inspiration hemifrån Sverige gav namnen Milda och Wilda. Varje dag får jag uppdateringar hur dom äter och växer, ler åt att jag fortfarande får vara med fastän jag åkt därifrån. Massagen av Mama Maria, frukten från hennes trädgård. Alla leenden, blev bekant med så många, handlade lite av alla. Jo jag kommer tillbaka nästa år, såklart. ”Stay with us at least one month next time”.
Jag har delat litegrann på instagram, finns så mycket vackra bilder att berätta mer med. Följ mej gärna där också om du är nyfiken (klicka på länken i hörnet). Jag ska blogga mer snart också om mitt möte med ett kärleksfullt sköldpaddepar 🐢🐢
Tillbaka till nu, till min soffa och min lilla innergård här i Penestanan som stadsdelen heter. Nu är det här så hemma för mej. Jag ska snart gå och handla lite frukt, fylla korgen med vattenmelon, ananas och dragonfruit. Köpa en solvarm gurka.
Jag har en månad kvar här på andra sidan jorden och jag vet att det kommer gå i rasande fart. Nästa vecka välkomnar vi våra retreatdeltagare, 18 stycken vackra själar som valt att resa med oss både i det yttre och inre. Det ska bli så fint att få hålla retreat utomlands igen, det händer något extra när man också rest en bit i det yttre. Det är ett statement att helt byta kontext. Mitt senaste utlandsretreat som jag höll var på Koh Phangan Thailand 2020, vi blev precis klara med retreaten när pandemin bröt ut, nästan på dagen. En så overklig känsla, och så märkligt det var att komma tillbaka hem med ett öppet hjärta men ett stängt samhälle. Nu blir det fint att få göra om, börja om.
Ta hand om er tills nästa gång. Kommentera gärna texten; skriv, connecta som sist. Känns så fint för mej att få veta när ni läser och följer med. Är så tacksam för er och så roligt att få era kommentarer 🤗
Med tropisk värme,
Angelica
