Sist så skrev jag om att vila passionerat och kanske mynnar den här texten också ut i en lovsång till vilan. Som jag upplever att den saknas i samhället idag, som jag upplever att den är skamfylld och undanskuffad! Aldrig har jag väl fått sån feedback på ett inlägg, så många som återkopplade med egna berättelser om att inte tillåta sej att vila och många som berättade att dom faktiskt inte kan vila, inte vet hur man gör? Som om det liksom ska finnas en orsak till att behöva vila, typ ” jo men jag jobbade ju 20 timmar igår” eller att ”jag sov så dåligt under natten”... Kan vi inte bara ta fram katten i oss och vila lite då och då, lite varstans, med öppna eller stängda ögon? Kanske till och med våga vila tillsammans i en mjuk våg av att släppa taget och andas tillsammans?
Sen jag skrev sist har vi både haft vårt höstretreat på Shambala Gatherings samt sjösatt vår nyfödda festival i Västerås, Västerås Yoga & Dance festival. Vilka helger! Helt olika energier men ändå samma drivkraft; att tillsammans skapa den där bubblan av närvaro genom både rörelse och stillhet, genom ljud och tystnad, genom att dyka in i naturens krafter och att också helt skärma av sej i sin alldeles egna mänsklighet.
Freemove Yoga Retreatet på Borntorpet var fullbokat i år, dom flesta hade jag träffat tidigare men några helt nya själar dök upp. Längst ifrån en man som tagit sig ända från Israel för att vara med. Wow!
Och det är så starka processer och transformationer som sker under en sån helg, man kliver in som en person och kliver ut liksom uppgraderad och betydligt mer levande. Jag är så enormt tacksam att jag får förtroendet att guida i detta, jag känner att jag gör skillnad och jag känner att det gör gott både för individen och världen.
Och festivalen; många besökare hade aldrig någonsin varit på yogafestival tidigare. Så det var som att räcka över en gåva och säga att ”så här kan en också ha det”. Och vilken dag det blev! Från 8 på morgonen till 21.30 på kvällen; flera stycken som körde järnet hela dagen. Men vi vilade också såklart! Jag tror dom flesta av oss var inne på lunchgongen och flöt iväg. Likaså där, jag delade en Organic Hatha Yoga som för många var ett helt nytt sätt att möta yogan på, och så delade vi vår Freemove Yoga där många för första gången mötte fri men medveten rörelse. Wow säger jag bara där också. En kvinna i sharingen efteråt; ”det här, det här är ju som lycka” . Om vi kan skapa lycka, ja då är mycket vunnet.
Jag också hunnit fylla år och påbörjat ett nytt varv runt solen. Jag fyller i en tid som är föränderlig, i år var den mer mot vinter trots att jag minns så många barfota kalas på verandan. Det är någonting med ålder, svårt att förhålla sej till på ett vis, dom där levnadsåren som lär en något man inte kan sätta fingret på. Hur jag liksom kommer på mej själv att tänka från andra perspektiv. Det sker inte vips så där, utan är en gradvis förskjutning.
Så här i sociala mediers glansdagar så får man ju så lätt ta del av olika åldrar och olika människors tankar. Jag omger mej med äldre vänner och kollegor som har ”det där” att med knappt några ord alls ändå förmedla en tillit och förtröstan om att allt är precis som det ska. Jag älskar att ta del av det perspektivet. Jag har också många yngre, som liksom precis är i blomningen av sin egna utveckling, som steg för steg beskriver ”uppvaknandet” och att ta för sej av livet. Upplevelsen av att precis just nu förstå och se dom delikata sambanden. Precis så kände jag också när jag var kring 30. Jag tyckte mej se dom stora perspektiven, såg min egna utveckling som lavinartat tagit fart sista biten fram till den födelsedagen. Jag upplevde mej så vuxen! Så mogen och att jag visste. Jag hade ju sett ljuset och sedan flera år förmedlade jag det vidare. Jag var uppfylld av min visshet och självförtroendet var på topp. Sen hände något där vid 36-37. Insikten om att det jag trodde jag uppnått då bara var myrsteg i riktning mot den riktiga boomen av skifte. Totalt skifte. Totalt uppbrott. År av kaos. År av förändring. All tidigare förändring går liksom inte att jämföras. Nu pratar vi förändring av allt, allt på samma gång. Vid 40 strålade jag på så många sätt men med mycket vemod och tårar i bagaget. Och efter 40 började det riktiga livet ????
Så nu då, 45 år. Kanske känner jag mej yngre än någonsin i vuxen ålder? Faktiskt. På så många sätt trivs jag där jag är, framförallt så är saker och ting så mycket mer självklara. Kanske lever jag också ett yngre liv nu än för 15 år sen; då fanns fortfarande ”oket” av att kanske bilda familj kvar, jag började ju med att gifta mej vid 31 och sen skulle det väl vara barn eller?
Och så tänker jag samtidigt, att om jag läser dom här raderna om 5-10-15- 20 och kanske fler år, hur jag då säkert ler och tänker ”och ändå visste du ingenting då om hur det egentligen skulle bli”.
Jag hoppas att du får en riktigt skön fortsättning på helgen. Själv har jag som flera av er vet varit hemma dunderförkyld sen i tisdags. Kroppen säger alltid ifrån när man inte har vett att vila i tid. Vilar man inte i tid får man vila dubbelt upp sen ???? Jag har varit inne i myskläder, snorat, svettats, hostat, känt hur huvudet har sprängts i bitar. Men ändå på något vis omfamnat det med känslan av att universum verkligen gav mej dom här dagarna innanför husets väggar som en gåva, har känt hur mycket jag behövde stillheten tillsammans med katten, varmt te och tid som rinner förbi. Jag är inte helt kry än. Men vet att jag blir det i precis rätt tid. ❤️
Kram!
Så fint skrivet Angelica ???? Krya kramar ????
Finaste du… vilken underbar läsning! ❤ Så fascinerande att vi träffades precis där före kaosets och uppbrottets tid, när de stora förändringarna satte fart. Vilken utveckling och vilka insikter sedan dess! Och vilket djup, mission, mål och framför allt LUGN, som infunnit sig dess… ????❤ Någon mer ”på rätt plats” i livet än du, hjärtat, är svårt att hitta! STORT grattis till det och en lång energifylld kryakram till dig! ❤