Hon tittar upp på mej med ett tandlöst leende och små pigga ögon under filten, sträcker fram en hand och ber om några rupies; hon har precis bäddat ner sej bredvid sin man på en av bänkarna längs gågatan här på Rama Jula i Rishikesh, gågatan som ligger alldeles bredvid den mytomspunna heliga floden Ganges; ”on the holy banks of Mother Ganga, in the lap of the Himalayas”. Det här är en del av den verkliga verkligheten här. Kossorna möter upp i klungor och buffar lite på varandra och på oss som går förbi, hundarna har lagt sej tillrätta för natten och även aporna har dragit sej undan efter dagens eviga letande efter något att stoppa i munnen. Det luktar en blandning av urin, koskit, fruktskal och utbrunnen eld. Det här är staden där allt slår igen och sover kl 22 och där allt vaknar till liv igen tidigt tidigt för morgonböner, meditationer, yoga, morgonbestyr och te(chai)kokning.
Hemma. Så kände jag första gången jag kom hit för några år sedan och så kände jag nästan idag också när jag strosade runt och hörde samma mantra som sist (Shiva Shiva Shamboo) gå på repeat. Men ändå är det så långt ifrån hemma det bara kan bli och det finns så mycket jag aldrig kommer eller vill vänja mej vid; alla hemlösa fattiga trasiga uteliggare, gamla som unga, kvinnor som män. Känslan av döden är så nära. Jag har på något vis förträngt det på dom här åren sen sist men nu kom det över mej så uppenbart igen; dilemmat om jag ska ge till alla eller till ingen, eller välja ut någon/några eller inte bestämma alls utan bara gå på känn… Varje gång jag inte ger känner jag mej som en urdålig människa- jag har ju jämförelsevis massor av pengar! Vi har haft regn och oväder några kvällar. Igår var det åska, blixtrar och absolut iskallt spöregn. Höll på att frysa ihjäl väl hemma på rummet igen, klagade på att det inte fanns tillräckligt med varmt vatten i duschen. Och där, samtidigt, visste jag att så många just nu ligger ute och fryser sej igenom en natt till; att jag har mage att ens tänka att det är lite synd om mej… En annan sak som är så uppenbar är hur ojämställt samhället fortfarande är här. Männen hälsar på männen men ser knappt på mej som kvinna, om jag nu inte, som jag oftast gör, borrar in blicken i dom och säger HEJ eller HEJ DÅ så dom inte kommer undan. Om jag inte tar plats har jag ingen plats. Likaså ska ”speciellt kvinnor” ha axlarna och knäna täckta här på ashramet (även om det är rekommenderat även för männen också), och det finns en skylt uppe om att kvinnor inte ska gå ut ensamma, speciellt inte på kvällen. Allt det här gör att jag känner mej begränsad och ofri och det sätter tonen till allt annat; jag får svårt med att ta in allt det spirituella pratet om ”unity”, att vi alla är en, och så vidare, när jag redan från början har en känsla av att vara exkluderad.
Det här sätter också tonen på Internationella Yogafestivalen som just har gått av stapeln; att det finns vi och dom. ”Vi” i det här fallet är vi deltagare, ”dom” är alla spirituella ärofyllda honorable swamisar vilkas fötter vi kan få kyssa om vi vill. Vi är så ovana i Sverige med sådan hierarki. Okej, vi säger Ers Majestät osv till kungen, vilket jag i och för sej också tycker är helt oförståeligt nu 2017, men vi sätter inte tretton epitet framför kommunalrådet. Festivalens öppnings- och avslutningscermoni var bland det absolut mest själsdödande jag varit med på och det väckte så mycket frågor och funderingar; är festivalen ens till för oss deltagare eller är det hela bara ett politiskt skådespel och handlar om marknadsföring av ashramet? Däremellan fanns såklart några fantastiska presentatörer, många superhärliga människor och massor av inspiration. Jag har dansat mej genom yogaklasser i solsken med brusande Ganges glittrande bredvid, jag har haft en av mina bästa Yoga Nidras någonsin och polletten trillade helt ner på en morgonklass med Pranayama, så oavsett formen för festivalen så kommer jag hem med nya insikter, mer erfarenhet och ny inspiration. Festivalens höjdpunkt var utan tvekan satsang med Mooji; kanske vår tids mest inflytelserika andliga frontfigur som med värme och humor får en att landa i sitt egna jag. Vi hade äran att sitta riktigt nära honom under två satsanger, och fastän jag inte gillar idén med gurus så går det inte att bortse ifrån att hela hans uppenbarelse och energi smittar med enormt stort lugn, vördnad, närvaro, respekt och stor beundran. Mooji for president of the World!
Vi har också firat Indiens viktigaste och helgalna högtid Holi som helt enkelt går ut på att kasta färg på varandra och önska Happy Holi (myten bakom Holi är dock jättefin och handlar om att göra sej av med sina mörka sidor och fylla på med mer färg i livet), vi har badat och rensat vår karma i iskalla Ganges, vi har deltagit i stämningsfulla härliga Aartis (eldcermonier) och sänt iväg våra önskningar om framtiden i Pujas, och vi har skrattat och fascinerats av aporna som är så närvarande överallt i vardagen här – dom är verkligen helt fantastiska och jag undrar om det inte är så att det är dom som är före oss i utvecklingen trots allt; vi människor tror att vi är mer utvecklade men att se deras fysik, lekfullhet, omsorg om varandra, självsäkerhet och närvaro får mej att inse att det nog är dom som är dom riktiga Yogisarna på den här planeten.
Jag har också hunnit med att besöka mitt gamla ashram Anand Prakash där jag bodde då för några år sedan och jag har letat upp min favorityogalärare sen förr Baba Surrinder och yogat med honom igen. Same same but soooo different.
Vi har träffat så många bra människor och vi har gjort så mycket yoga, fysisk som mental; vi har ätit enorma mängder Thali och naanbröd/chapati så att det bokstavligen sprutar ut genom öronen och vi har druckit chai och milkcoffe med galet mycket socker i varje dag. Jag har hunnit med att vara magsjuk några dagar också, man kan skoja och säga att jag på så vis har gjort min egna ”panchakarma”, för förutom det egna ”lavemanget och kräkningarna” så har jag tagit djupgående behandlingar i massage, shirodara, steambath, facial och annat, som varit så mäktiga; säkert är det behandlingarna som också gjort klart med vad som behöver rensas ut ur systemet, liksom all yoga och meditation och den övergripande andliga miljön här. Shoppat har jag gjort också. Varma stickade mössor och sockor till kalla dagar i Sverige och så lite presenter hem.
Indien: du berör. Efter 4 veckor här med enormt olika miljöer så lämnar jag nu dej, men en sak är helt säker; I´ll be back as always, because I´m totally & madly in LOVE with you.
Sjätte och sista steget på den här resan är nu Sri Lanka; jag ser fram mot värme och sand mellan tårna igen, jag ser fram mot att landa i det varma och få träffa min vän Tina igen (som jag träffade i Rishikesh då för fem år sedan och inte sett sedan dess); knyta ihop cirkeln och ta det vidare därifrån.
Namsté
Hari Om
Shanti shanti shanti
