Vi är på väg ner mot nattmarkanaden, vi och ALLA andra. I korsningen står trafikpolisen. Runt omkring 100-tals bikes, bilar, lastbilar, cyklar, cyklar med ENORMT mycket packning- ingen vet hur indiska män kan få på så mycket på en cykel, det är gående vuxna och barn, uråldriga män och kvinnor, unga jäktande västerlänningar, kossor, kalvar och tjurar (!); hundar som springer löst, en och annan katt. Alla ska genom korsningen. Trafikpolisen står där mitt i, helt rätt placerad, i stilig uniform; han står där mitt i allt och har en gigantisk uppgift framför sej, och vad gör han? Jo han SKROLLAR på telefonen!!! Typ facebookar!! Ha ha ha, helt galet! Så vi trafikanter, tja, vi löste det på något slags ”indiskt” vis (ni som varit här i den här trafiken förstår vad jag pratar om). Om jag hade haft kameran just där och då; årets bild.
Likadant, nästa bild: Solnedgång på stranden. Det fina pråpra lite äldre indiska paret har tagit sej ner för att se solnedgången på stranden; vad gör dom? Jo… såklart… skrollar på telefonen…
En annan bild. Vi är ute på landsbygden utanför Arambol. Kommer till ett litet samhälle, så nära all turism men ändå finns ingenting som påminner om turism där. I svängen på vägen, en liten ”kur”, typ en busskur, med skylten ”Sai Community Cultural Club” och under skylten sitter fem urgamla män i utslitna kläder och gör… ingenting… (ingen av dom har någon telefon och jag kunde bara inte fota dom).
En till. Vi är på dygnetruntkalas där musiken aldrig tystnar. Klockan är 8 på morgonen och vi liksom alla andra har dansat oss igenom en hel natt, några fortsätter några timmar till, vi är på väg hemåt. In på toa och där sitter en vacker enkel indisk kvinna i sari och önskar god morgon med ett stort leende. Inget dömande i blicken eller att det på något sätt skulle vara något fel med att hoppa över en eller två nätter. Och utanför; några bord där det serveras riktigt chai och frukost av några bastanta bestämda kvinnor, sådana som jag nästan bara tror finns här i Asien- jag har mött dom både här i Indien och i Thailand; dom är liksom av en annan sort- dom har all makt i hela världen, helt obekymrade över den yttre kroppen, helt klart bäst på sin uppgift och ser igenom alla lager av en själv. Om världen skulle rasa samman skulle jag gärna vara bredvid en sådan. Kvinnorna kokar kaffe och chai den här morgonen enligt konstens alla regler i sina aluminiunkärl, dom gör gudomliga omeletter över en liten öppen eld och ler tandlöst och önskar oss en trevlig fortsatt dag! Kontrasten mellan det spacade danskalaset och chaikvinnorna är enorm, och just därför kan jag inte göra något annat än att älska den här platsen på jorden.
En till. Morgontrafik inne i Arambol, vi är på väg på moppen med yogamattor på ryggen och möter föräldrar som skjutsar sina barn till skolan; ibland är det ett barn o en vuxen på hojen, ibland är hela familjen med, mamma pappa och två barn. Vattenkammade små indiska pojkar och flickorna med strikta fina flätor, i skoluniformer. I detta myller av färger och ljud och kaos av alltifrån grönskasförsäljarna som sitter längs vägen, kossor som strövar omkring, hur många moppar som helst, människor som är på väg någonstans, arbetarna, både kvinnor och män, som gåendes bär tegel på huvudet (hur är det ens möjligt), affärsinnehavarna som öppnar upp sina butiker och sopar och pysslar, kvinnorna som hänger tvätt, så finns det en perfekt ordning, och den visar sej just där och då i skolbarnen. Och en annan reflektion kring barn; det finns inga barnvagnar här; dom blir burna eller får oftast gå själva, eller kanske skjutsade på moppen. Här som på så många ställen runt om i världen är barnen med överallt och alla tider på dygnet (jag tycker det är urmysigt när barn, gamlingar och alla åldrar är tillsammans, även om det inte alltid är den enklaste vägen, men för mej känns det som att livet är mer på riktigt).
Det underbara är att allt existerar här, sida vid sida. Jag har skrivit om det många gånger förut, att det är det som gör det så levande och på många sätt enkelt här. Du kan se den enklaste kojan eller bostaden bredvid det lyxigaste resortet. Kossorna strövar fritt bland lyxiga bilar och moppar. Oändligt med färger som lyser upp oändligt med grå betong och beige sand. Blinkande lampor i överflöd där elektriciteten ibland helt är borta. Och så kan jag fortsätta berätta i oändlighet. Det är kontrasternas land och jag mer än ÄLSKAR det. Och jag skulle kunna skriva hur många fler ögonblicksbilder som helst, till exempel om morgonens projekt att posta hem ett stort paket via posten vilket tog nästan 2 timmar (det liksom många andra situationer här ger en verkligen ett tillfälle att öva sitt tålamod och att bara vara i stunden, t.ex gäller samma sak med internet- den här bloggen har tagit typ 5 timmar att få ut, och då var texten redan skriven!), eller om hur livfullt härligt det är varje kväll vid solnedgångens trumkalas, eller om hur indiska kvinnors vackra tyger vajar i vinden var man än går, men det får bli en annan gång. TACK till dej som orkade läsa så här långt.
Varma kramar härifrån underbara Goa, imorgon tar vi oss vidare norrut till magiska Rishikesh, en nätt liten resa på 12 timmar fastän vi flyger. Indien är ett GIGANTISKT land. ♥
Namasté
Angelica
