Så nu då så är vi inne på sista veckan här i Indien. Vi har lämnat larmet och bruset i norr och rest ner nästan så långt söder i Goa som det går, till vår lilla favoritbeach Galgibaga beach – ”The Holy Turtle beach”. Här finns som kontrast i princip ingenting. Klockan 22 är allt tyst och kolsvart så sköldpaddorna ska få lugn och ro.
Och nu i år hände det! Att vi tajmade att vara med precis när sköldpaddeäggen kläcktes! Det är helt otroligt, jag är helt uppfylld! Det här är verkligen i linje med det jag skrev i senaste blogginlägget; om det icke planerade som leder till att en ”råkar” hamna på rätt plats på rätt tid.
Det som hade hänt oss innan var att vi fick lov att byta boende en natt då vår lilla bungalow var bokad av ett annat par. Just då var det lite irriterande, att göra sej omaket att flytta. Vi hamnade i ett gästrum hos en indisk familj på andra delen av stranden där vi normalt inte är så mycket mer än att vi promenerar förbi. Hur som, det hade öppnat en ny restaurang där som vi ville testa och dessutom skulle vi passa på att utnyttja deras wi-fi så vi satt kvar efter att dom egentligen stängt. Ägaren var supertrevlig och var kvar och grejade med annat så allt var fine. Vid 23-tiden kommer en av hans vänner springandes och säger ”jag tror det är ikväll det händer, det är så mkt folk nu på stranden”. Och hon vinkade med oss. Jag har aldrig fattat hur det går till det där med att det ska finnas sköldpaddor här och att deras ägg är skyddade. Men äntligen, nu ramlade allt på plats.
På beachen finns några höga burar, 4-5 st. Dom är satta runt där sköldpaddehonan lagt sina ägg och grävt ner dom djupt i sanden. När hon sedan simmar iväg ut igen och äggen är kvar där i sanden så är det stor risk att andra djur förstör äggen eller att dom när dom sedan kläcks blir uppätna. Så då går människan in som skydd helt enkelt och övervakar dygnet runt och för anteckningar om utvecklingen (det här måste ju vara en av människans viktigaste uppgifter- att hjälpa arter till överlevnad). Dom här äggen som nu kläcktes hade lagts där 1 januari i år och hade alltså varit i sanden ca 50 dagar. Och det var över 100 stycken! Så när vi kom dit till stranden, i kolmörkret, kikade ner i buren, så kröp alla små nyfödda upp ur sanden och tog sina första steg. Alltså det var så mäktigt, går inte att förklara! Jag fick så starka existensiella tankar och känslor- jag har ju sett stora sköldpaddor i det vilda tidigare och dom har varit mer än 200 år gamla, så känslan nu att få se en sån här liten krabat ta sina första steg och veta att den mäktigt kommer glida ner i vattnet och överleva mej och alla jag känner var helt överväldigande.
Dom kravlade upp ur sanden och kröp runt, några hamnade på rygg och fick kämpa för att ta sej tillbaka rätt igen. När dom inte klarade det på egen hand hjälpte en av ’sköldpaddeövervakarna’ till. Allt det här händer så snabbt; dom kläcks, kravlar upp genom sanden och sedan så börjar dom leta sej mot vattnet på bara någon timme. Nu var dom ju i bur för att få hjälp ner och inte bli uppätna – annars äts ca 99% upp sägs det innan dom nått vattnet. Det som hände sen var att man plockade upp dom nykläckta på ett stort fat och bar ner dom till strandkanten. Sedan gjordes en fin enkel liten ceremoni där alla barn som var på plats fick stå på led, ta en sköldpadda i handen och lägga ner vid strandkanten; den kravlade vidare och sveptes sedan med i vågen, ut i havet. Så mäktigt!
Allt det här tog allt som allt knappt 1,5 timme. Hade vi bott i vårt vanliga boende, ätit där vi brukar hade vi missat allt. Det här sker liksom när det sker, inget som går att förutse eller veta exakt, inget som ”annonseras ut”. Det bara händer och jag är sååååå tacksam att jag fick uppleva detta. Antagligen once in a lifetime. Ett av dom största ögonblicken i mitt liv faktiskt! Fylld nu av reflektioner över livet och dess storhet, hur allt hänger ihop, hur djuren vet precis var dom ska, hur allt följer en vacker gudomlig plan. Hur allt har sitt sammanhang och mening. Så enormt vackert.
Vi bor enkelt nu sista veckan, i en risig liten enslig bungalow av plywood på beachen. Här är väggarna så tunna att vinden får dom att vibrera och dånet av havet är massivt på natten. Fåglar och andra djur hörs rakt igenom, det är öppet och glipar ner mot marken mellan väggar och golv och toaletten är verkligen compact living där duschen, alltså bara en kran på väggen, är precis kant i kant med toaletten som är kant i kant med handfatet; I love it. Man kan liksom stänka och stöka bäst man vill!
Det finns några få restauranger här och så roligt, av två restauranger som ligger på rad säger den ena att den är ”recommended by Jamie Oliver” och den andra att den är ”recommended by Gordon Ramsley”. Mmmm… det känns troligt att dom båda stjärnkockarna hittat hit… Eller? Kan det stämma? Här i Indien vet man som sagt ingenting. Det enklaste och roligaste är att tro på allt tills det motbevisas. Hur som, dom har ljuvliga fiskrätter som smälter i munnen.
Vi har också haft en dag här nere när vi cruisade runt lite på scootern och utforskade omgivningarna; vi rekar efter nya ställen att hålla retreat på, kollar nya ställen att landa på. Letade oss upp till fantastiska Cola beach norr om Agonda och ner till lite mer turistiska Palolem och hängde i solnedgången med några svensk-vänner. Nu ska vi göra ingenting några dagar, njuta det sista.
Så tack Indien för den här gången! Jag älskar dej! Vi ses nästa gång! ????
Wow, vilken upplevelse, har några vänner som har ett litet hus där och dom berättade för några månader sen att dom i byn hade förbjudit restaurangerna att ha mycket lampor och musik på kvällarna för att sköldpaddorna skulle våga komma upp och lägga ägg, det har tydligen lyckats, blev glad när jag löste vad dom skrev för några månader sedan och blev ännu gladare nu????????????
Såååå underbart???????? Jag riktigt flowar me i dina meningar å hör dånet av havet å hör fåglar. Ser d du ser å äter d du äter.
Som jag sagt tidigare så somnar jag för en stund in i din värld av fantastiska känslor❤️
Älskar din blogg✨????