Jag älskar när jag kliver av och lyssnar in. När jag släpper klockans tid och blir ett med min. När timmarna flödar och jag är varandet.
”När jag ser dej ser jag Storhet” sa en kvinna till mej förra helgen
”Ser han inte Storheten?” sa en annan till mej idag
Ser du den? Känner du den? Anar du den? Den som är så mycket större och samma som här och nu. Den som är vinden, musiken, värmen mot naken hud, värmen mellan två handflator.
En mild smekning över din kind, ett ögonblick som stannar. Den som är doften, visdomen, ett visset löv och ett nysått frö. Den som är bortom logiken men så lätt att förstå. Den som är Gud.
Jag, du, vi alla. När vi lämnar är storheten kvar men den saknar och rymmer varje själ som någonsin levt.
♡
/Angelica
