Jag tänker på det där med gräsmattor, om perfektionen som många vill ha och jag som spar öar. Öar av olika grässorter som blommar så vackert, öar av ängsblommorna som kommer. Min första sommar i Borgåsund sparade jag en äng på den stora gräsytan upp mot grannen. Så hade dom aldrig sett den tidigare – dom hade bott där i över 30 år. Och här, här i stugan, gör jag likadant. Jag kan liksom inte förstå, att klippa bort det vackra som också ger oss näring? Jag blir lycklig när jag ser en humla suga nektar ur en blomma.
Det är något som blivit så om bakfoten med oss människor. Medans alla andra levande varelser anpassar sej till miljön gör vi tvärtom, som om vi vore för mer. Jag kan liksom inte låta bli att tycka att det är förmätet. Vi som behöver kök för att laga mat och som behöver skor för att ta en längre promenad, vi som inte klarar oss utan pengar. Jag avundas friheten hos rådjuren i skogen bakom mej, jag beundrar den ruvande gräsandshonan vars kull snart kommer att kläckas utan att behöva ett bb. Ni förstår vad jag menar. Att vi människor gjort oss så beroende av.
23 maj idag, så magiskt vackert ute nu. Klockan är sen kväll och det är fortfarande ljust. Jag kan inte få nog av att supa i mej allt det ljuva – ljuset, dofterna, fågelkvittret, det svala vattnet, dom färska granskotten. Liljekonvaljerna som precis har slagit ut. Jag skulle vilja ha maj månad flera månader. Fast kanske är det ljust intensiteten som är tjusningen, vetskapen om att det är så föränderligt. Löven som djupnar i grönt varje dag, häggen som nyss slog ut som redan blommat över. Syrenens tid är här och min gräsmatta är full av humleblomster 🌸
/Angelica
