Om en helg bortom

Just kommit tillbaka hem efter höstens retreat på Shambala. Det var åttonde året i år, galet hur åren går, men samtidigt – i år kunde jag både se och känna förändringen i gruppen och i mej själv.

Kanske är det det mest hållna retreat jag någonsin hållt? Allt var grundat och samtidigt i flöde, djupt men också lätt, känslan av meningsfullhet och gemenskap påtaglig. Så många gånger som jag blickade ut över gruppen och kände/tänkte ”wow”! Levande människor som släpper sina påtvingade eller självpåtagna attribut för att utforska det där andra- vi kan kalla det varandet, medvetandet eller kanske till och med jaget.

Än en gång förundras jag i styrkan av det enkla avskalade. Hur stampande fötter, tillåtelse att ljuda, tillåtelse att uttrycka sej inifrån och ut utan förbestämd mall, idéen om att din kropp vet – hur det mejlsar fram genuina kärleksfulla livs levande människor, det sanna som finns bakom vår trötthet och stress, bakom vår känsla av otillräcklighet, ensamhet och att inte passa in.

Varje grupp är unik. Varje retreat, varje klass, varje event är unikt. Inget är någonsin detsamma. Jag följer intuitivt när jag guidar. Jag lyssnar av och känner in, det är min superkraft. Jag undervisar i det jag själv mejslat fram under alla år, i det jag sammanfattar som Freemove Yoga. Med en fot i den starka tilliten till naturen och att allt har en mening och sammanhang; vi kan sammanfatta det med begreppet ayurveda. Den andra i rörelseglädje, rytm, musik och kroppsnärvaro. Det måste ändå vara årens främsta gåva, att bekymmerslöst låta hela sej själv få skina igenom.

Morgondopp i den kalla tjärnen varje morgon 06.30. Skogspromenader i både snö, regn och solsken, några med bara fötter trots oktober månad. Närande måltider tillsammans i både samtal och tystnad. Bastu med ännu mera bad.

Vissa deltagare har varit med alla gånger. Några var nya för i år. Oavsett så såg jag det i blicken – förändringen. Den är mäktig att bevittna och den är värd allt. Hur skiftet kommer mitt i, det händer i dom sista timmarna, när allt smälter samman och landar in. I år var vissa möten särskilt starka. Vissa insikter här för att stanna. I mej också.

”Du är som klippt och skuren för detta, du delar så generöst och håller spacet så tryggt”. Jag tar med mej den feedbacken och känner att den är sann. Från djupet av mitt hjärta älskar jag att hålla space för utforskandet och för expansionen. Jag älskar att kunna bidra med stabilitet och trygghet, att sätta strukturen vi senare får blomma ut i. Och musiken! Kärleken till musiken! Som växer ju mer jag vågar! Mixar galet det som inte passar och låter det bli nya rytmer till kaos och celebration, stänger av och låter oss dansa helt i tystnad, bara till ljudet av våra stampande fötter och klappande händer. Låter alla få klappa sin takt, inget behov av att vi alla ska göra samma – det intressanta för mej är när vi utan påbud ändå närmar oss varandra, när vi söker oss till ”triben”, gemenskapen, för att det är inbyggt i att vara människa.

Jag tror på att det här är vägen till fred och frid för individen och samhället. Jag ärar alla som följer med på resan, låt oss fortsätta intill tidens ände! Tack för er tillit och dedikation, tack för att ni tror och vågar!

Händerna på hjärtat med så mycket kärlek, värme och ljus ♡

/Angelica