Kor & Kalas i Norra Goa

Vi hoppar på scootern en tidig morgon, trafiken och livet är redan i full gång. Det eldas och ryker och pyr i gathörnen, vi behöver sakta ner när ett gäng kor bestämmer sej för att ta en promenad och korsa vägen, några hundar ligger loja och övervakar ett vägarbete som är dammigt och ser tungt ut; unga killar i flip-flops svettas och klättrar högt och lågt, männen med uppkavlade ärmar gräver upp mängder av tung sten som kvinnorna sedan bär i stora fat på huvudet. Vi möter familjer på väg till skola och arbeten, ibland är det 2-3 vuxna och minst lika många barn och kanske till och med en hund som får plats på en moppe. Alla i fina färggranna kläder, med glittrande smycken och glänsande välkammade vackra kolsvarta hår, tjocka flätor till långt ner på ryggen. Det doftar ömsom underbart av tvättmedel och rökelse, ömsom hemskt av sopor och fiskmarknad. Larmet ljuder när vi åker in i gränderna, vatten kastas på marken för att dammet ska lägga sej; yogaklasserna börjar strax och många västerlänningar är liksom vi på väg upp på något av alla hustak som används som yoga shalas. 

• 

• 

• 

Det är lätt att bli förälskad i den här livsstilen där allt samsas överallt alltid. Ung som gammal, djur med andra djur och med oss människor. Modernt med uråldrigt, spirituellt med högteknologiskt, nytt som slitet och olika religioner sida vid sida. 

Och allt har ett rött damm av Goa på sej och allt andas det där flowet av att det inte går att planera; man måste öva upp sin andra tidsuppfattning och förståelse; att tiden inte är linjär, att saker sker när dom ska ske och det gäller att vara uppmärksam och följa istället för att försöka kontrollera. Det tar ett tag tills det lossnar men det här sättet att förhålla sej till tid och flöde passar mej perfekt. Jag lever ju gärna så hemma också när jag kan, men hemma händer det inte allt för sällan att det uppstår konflikt mellan hur jag vill leva och hur omvärlden runt mej vill att jag ska leva; här i Indien känner jag tvärtom sammanhang och att flera miljoner, kanske miljarder, människor på vår jord lever just så här- mera i nuet, mera i flödet, där tiden är cirkulär och dynamisk. Vi är så försvinnande få i vårt sekulariserade hörn av världen som verkar tro att tid och liv är något som går att styra och kontrollera; medierna (och rädda människor) jagar alltför ofta upp en obefogad oro som gör att vi pga rädsla för morgondagen slutar att leva och njuta den dag vi faktiskt har (idag).

En gång i början av resan var det så tydligt det här med att följa flowet. Vi går iväg för att äta frukost på ett nytt ställe. Är hungriga och det är varmt. Det tar väääääldigt lång tid för kaffet att komma in och vi börjar bli lite otåliga, ni vet när man till slut apatiskt sitter och stirrar framför sej och ”väntar”. Vi sitter och glor ut lite håglöst över havet när vi bägge plötsligt och samtidigt utbrister ”en delfin; kolla!” Wow! En stor vacker delfin som simmar förbi ovanligt nära land! Den hade vi säkert missat om vi haft näsan i kaffekoppen! Så tack universum för att allt blev fördröjt och vi fick den här upplevelsen med oss.

Och så var det det där med stränderna. Dom långa och dom mindre, dom tysta och dom med full kommers; ”you wanna have” -”look sarong, very cheep”- ”madam, you buy?”. Dom som många turister hittar till, dom som nästan bara vi vet om. Strandlivet är mitt, jag trivs så enormt med det barfota, rufsiga, enkla, saltiga och sandiga. Gärna i skuggan när solen värmer som mest, gärna med långa bad i vågorna. Och som ofta, att man går hemifrån på morgonen och så rullar dagen på tills det är solnedgång och ibland händer det att man ramlar iväg och inte kommer hem förrän morgonen därpå; fortfarande i samma strandklänning och med sarong och bikini i väskan.

• 

• 

• 

• 

• 

Delar av norra Goa där vi varit nu i 4 veckor är ju festernas högborg; vill man kan man hitta musik och människor som vill dansa och umgås med varandra varje kväll. Vi har haft några riktiga highlights som kommer klinga kvar länge länge; bl.a festival i dagarna 3 som avrundades med beachdans och bus tills långt in på morgontimmarna. Galet mycket skratt och flams och som någon sa, det här är dom vuxnas lekplats! Shit vad vi har lekt! Tack alla som var med, ni vet vilka ni är. 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Kram så länge, namasté!

/Angelica