En ny resa

För 10 dagar sedan landade jag på Bali. 10 dagar. Så snabbt det går att glömma det som inte längre är och helt gå upp i det som är. Känns som en evighet sedan det var vinter och kallt, när bilen inte startade på väg hem från Molkom och Ängsbacka, när det var så dåligt väder och varningar att jag tvekade om jag ens skulle stanna till i stugan på vägen hem. Jag gjorde det ändå såklart. Stannade och kollade till att inget frusit eller att det var för mycket snö på taket. Allt såg fint ut. Inga möss hade varit på besök heller. Så skönt, då verkar dom där ljudsignalerna funka.

Att få ihop allt sista veckan innan jag kom iväg. Med en dator som nästan kraschade, med privata känslostormar som rörde om, med hur mycket som helst att ha koll på för att allt ska rulla när jag är borta. Jag har ju världens bästa back-up i studion, det är en sån enormt trygghet. Men det är mycket som rullar bakom scenen. Administration och återkopplingar och inte minst ett bokslut för 2024. Att ha koll. Vara i hjärnan. Strukturera. Minnas bakåt och planera framåt. Allt det där som gjorde att det dröjde många år innan jag startade eget. För det är inte där jag vill vara, bakom eller framför. Jag vill vara i nuet.

Och bara jag landar borta någonstans men speciellt om det är i ett varmt land om vintern verkar det ske med automatik. Om det har med värmen och vädret att göra eller livsstilen och kulturen det vet jag inte, antagligen en kombo av bägge. Att det helt enkelt inte går att ha fullständig koll, och att den verkliga kontrollen faktiskt ligger just där. Att våga släppa taget om idén att bestämma. Att vara med när det händer, här och nu. Fatta spontana och flexibla beslut, lyssna till intuitionen och magkänslan, inte fundera för mycket på hur det hade blivit om och om inte. Tilliten till att allt är och blir som det ska. Både här och där hemma.

Här och nu där jag är på öarna mellan Bali och Lombok bestämmer regnet en hel del faktiskt. Det var 20 år sedan jag var i Thailand när det var regnsäsong. Sedan dess har jag valt att ha mina säsonger utomlands på vädermässigt stabilare platser. Fram tills nu då. Regnperiod här i ungefär en månad till. Acceptans i att planer ändras med kort varsel, kanske inte blir av eller för flyttas fram till oviss tid. Som just nu i skrivande stund till exempel. Hade precis gjort mina morgonrutiner och packat ihop mej insmord och klar för en cykeltur här på ön och så öppnar sej himmelen. Bara att gå tillbaka upp här på min älskade veranda och få tiden att skriva istället. Fint så, visst? Vilken gåva!

Eftersom det dröjer så länge mellan varven att jag kommer till tangenterna så är det som att jag vill dela om allt på en gång. Inre reflektioner och yttre upplevelser. Det är såklart omöjligt. Men det är många insikter, tankar och känslor som rör sej genom mej när jag reser så här för mej själv. Reflektioner och ibland hela dagar där jag knappt pratar alls, mer än att säga tack och beställa mat. Fråga om vägen. Och jag märker hur jag rör mej annorlunda i världen nu senaste åren än tidigare. Tidigare – behovet av att hitta sammanhang och connecta med andra. Nu – väljer ofta det solida avskalade, drar mej till och med undan. Gör mitt för mej. Ler lite när jag märker att jag ändå fortfarande har lätt för att bjuda in möten med någon som sitter bredvid eller i en toalettkö. Lättast och oftast connectar jag med the locals, väljer hellre dom miljöerna än där andra turister är. Just nu bor jag till exempel i the village bland tuppar och moskéer, barfota barn och hus som renoveras, kläder som tvättas. Axlarna sjunker ner. Livet pågår här precis som hemma. Vi är så lika vi människor oavsett var vi är eller varifrån vi är i världen.

Jag har gåvan att kunna smälta in i dom flesta sammanhang. Jag har inga problem utan tvärtom uppskattar att ta del av alla slags uttryck och intryck utan att behöva ha en åsikt att den ena tänker rätt, den andra fel. Jag verkligen uppskattar mångfalden, ser värdet och gåvan i att delta i alla slags sammanhang, traditioner, levnadssätt och ceremonier. Just nu badar jag i böneutrop och tupparnas galande- i början ovant men imorse faktiskt njöt jag av morgonbönen 4:30 – det är något helt magiskt att omslutas i en stark röst som delar ett budskap. Jag blundar och ber där jag ligger kvar i sängen, gör min bön på mitt sätt.

Jag landade som sagt på Bali men stannade bara där en natt och tog mej sedan vidare ut på öarna. Eller från början var det tänkt att bara vara ett kortare besök till en ö när Anna plockade upp mej redan första morgonen och tog med mej ut till underbara Nusa Lembongan. Jag hade packat en liten ryggsäck för tre dagar med ett par bikinis, två saronger, någon klänning och ett par shorts och tänkte att jag blir väl borta max tre nätter. Nu är jag alltså inne på dag 10 och har tänkt mej en vecka till här ute i havet, spenderar tiden så väl och vackert på dom tre Gilisöarna. Det är så roligt; att hemma tänker man ut outfits och lägger tid på att packa ”perfekt”. Sedan väl på plats händer resan spontant och det blir att man får gå i samma samma och får tvätta tvätta. Så blir det alltid för mej i alla fall, som sällan planerar utan följer det som känns rätt i nuet. Ju mindre jag vet och ju mindre planer jag har i förväg, desto bättre blir mina resor. Utan förväntningar inga besvikelser, allt blir gåvor och möjligheter, intressanta situationer att bevittna, lösa och vila i. 

Regnet avtar. Jag avrundar. Jag kommer skriva mer så håll utkik, igår var jag med om en så stark upplevelse som jag så gärna vill dela med er men jag behöver tid att smälta det jag fick vara med om. Om någon eller några dagar är jag redo att skriva igen, längtar efter att få berätta.

Jag älskar att få kommentarer och frågor. Jag älskar att skriva och svara. Följer ni med mej?

/Angelica 

ps. För mer bilder, miljöer, färger, former och händelser häng gärna med via instagram eller facebook också- klicka bara på ikonerna här på sidan!