Hela stugan badar i ljus och jag går barfota här inne på varma trägolv. Jag älskar lukten och luften som blir av varma trägolv, jag älskar att gå barfota på dom. Jag tror att en sån sak spelar roll för hela ens välmående, var man väljer att sätta sina fötter.
Annars är min största glädje nu att jag ska bli and-mormor 🦆 Att ha andmamman ligga och ruva i min trädgård är den största gåvan och oron! Jag smyger ner varje morgon för att checka av att hon ligger där. Idag är dag 8 av ca 25. Och! Inte nog med en and-mamma. I förrgår upptäckte jag ett till bo! Skulle kratta rent nere vid strandkanten, och precis när jag sätter ner krattan så flyger andmamman upp och ut i vattnet – kvar blir den fina korgen och ca 7-8 ägg. ”Förlåt” säger jag, ”jag såg dej inte! (förstår nu varför det heter gräs-and; kamouflaget är precis som höstens gräs om våren). ”Kom tillbaka, jag ska lämna dej i fred”… Jag lämnade, gav henne utrymme och bara någon minut senare var hon tillbaka att ruva. Tack och lov! Dom ligger inte så långt ifrån varandra andmammorna, kanske 10 meter. Jag undrar om dom känner varandra, om dom är vänner, om dom hjälper och stöttar varandra? Deras hanar umgås i alla fall, dom simmar runt och flyger svepandes över flera gånger om dagen. Anmammorna ligger i princip helt stilla, hundra procent dedikerade till sin uppgift. Det är så mäktigt!!!
Må allt gå väl! Må äggen kläckas och må ungarna få vara friska och välbehållna. Må rovdjuren hålla sej borta. Må alla blivande andungar få leva lyckliga i alla sina dagar.
Jag tror på att det är i det lilla det stora bor. Att ha förmågan att skala ner verkligheten så att varma trägolv och en ruvande and är det största för en dag. Sen kommer den andra verkligheten ikapp ändå till slut och när den gör det känns den viktig på sitt sätt.
Den andra verkligheten:
Den är i studion där jag får vara kreativ med min kropp och musik, och där jag får möta så många fantastiska människor. Ikväll efter sista klassen när vi samlades i cirkel för att dela
Den är med min familj där vi firar födelsedagar nu under april, maj och juni; halva skaran fyller år under lite drygt en månad.
Den är med mina vänner; vi som ses och vi som planerar att ses, vi som pratas i timmar i telefon och vi som inte behöver orden för att veta att vi har varandra alltid ändå, oavsett.
Och så rensar jag; i rabatterna ute och i garderoberna inne. Försöker skapa någon slags ordning och försöker göra mej av med det jag inte behöver. Ute är det lätt. Jag har lätt för att klippa ner, ta bort, rensa rent. Inne är det svårare. Jag har ju redan skalat ner genom att flytta hit till stugan. Men ändå känner jag att det är för mycket. Så jag försöker ta bort, lägga undan och sätter allt hopp till att det bortplockade ska hitta in i någon annans hem när vi kör Byloppis i Borgåsund över Kristi himmelsfärdshelgen.
Jo men det finns väl en tredje verklighet också? Världen som brinner och engagemanget?
Jo den finns där men jag väljer hur ofta och när jag relaterar till den. Jag sover inte med den och jag vaknar inte med den. Jag berörs av den men inte så pass att den tar över. Jag väljer mina strider. Ibland är jag långt fram på barrikaderna, ibland syns jag knappt. Jag tror att min röst hörs mellan raderna, att jag genom mitt sätt att leva och välja signalerar rätt tydligt var min empati och sympati är.
Tillbaka till sommaren:
Jag har nyss ätit en kvällsmacka och tagit kvällsdoppet i sjön, kroppen känns sval och varm på samma gång. Sängen är renbäddad, fönstret lite öppet. Tranorna sjunger långt bort och någon enstaka småfågel kvittrar än. Annars är det knäpp tyst. Nästan omöjligt att vilja sova fastän klockan är efter midnatt.
Den bästa tiden är nu.
