Att ta steget

Okej, ett två tre. Jag är här nu igen! Min lust att skriva är konstant. Men en slags ”jag gör det sen för att göra något viktigare först” finns i mej trots att jag försöker komma förbi den spärren om och om igen. Som om att skriva och blogga är det lyxiga överflödet, att jag måste tillgodose basbehoven först, som att svara mejl, planera, fakturera, städa, piffa, göra nytta. Liksom idén om att det krävs något storartat att komma med för att ha rätten att göra sej hörd.

Men så tänker jag på alla nonsensbloggar som finns. Bloggar som handlar om ingenting; vem skulle liksom bry sej om vad jag åt till lunch eller vilket märke jag har på mitt schampo? Antagligen många tänker jag sen eftersom sådana bloggar är dom som är mest lästa och dom som verkar inspirera folk mest. Att få ta del av en människas vardagliga liv verkar vara det som lockar många, låt vara att det där privatlivet kanske kryddas på rejält av skribenten, det kan vi liksom ta. Och jag ramlar förbi dom i flöden och händelser, vardagliga stories om absolut ingenting. Förundras och förvånas samtidigt.

Jag har ju så mycket viktigt som jag vill dela! Men med det viktiga och angelägna så kommer också ställningstagande och att kanske behöva möta motstånd, kanske hamna i försvar, kanske få någon eller några som inte alls håller med? Orkar jag det, ta den diskussionen? Eller är det lättare att bara prata väder och vind och det som lite slätstruket går hem hos alla? Inte tycka för mycket, inte för lite, utan vara där någonstans mittemellan. Så oerhört olikt mej som person tänker jag sen. Som alltid valt lite annorlunda. Som ofta väljer ett annat perspektiv.

Vi får se var det landar. Oavsett så är isen bruten nu och efter en hel sommars tystnad så kommer jag nu att skriva om vardagliga och ointressanta saker blandat med det som kanske kittlar till och berör. Håll i hatten och häng med! ❤️