Tillit

Jag får lust att skriva. Klockan är strax efter midnatt och jag har diskat undan och plockat upp efter dagen. Den lata dagen, har varit så långsam idag.

Jag ÄR långsam här i mitt stugliv, alla fall när jag är själv. Som om jag inte kan få nog av att suga in nuet, närvaron, reflektera och ta in. Jag behöver stanna upp ofta och slå mej ner på trappen. Sätta mej ner och göra ingenting annat än att blicka ut över sjön och bara andas. Morgondoppet omfamnas av stillhet före och efter, jag tar mej tyst i och ur vattnet. Det får ta sin tid och är allt annat än effektivt. Jag njuter i varje simtag, dyker ner under och omfamnas helt av det svala, mjuka, flödande, föränderliga, helande. Känner att det här är livet. Att allt annat är bonus. En mås ovanför. Några änder bredvid. Sorl av liv runt omkring, bruset av vägen långt borta och vinden.

Det tar tid att diska, diskhon är liksom lite för liten. Jag spolar toaletten med hink – den tar tid att fylla upp och bära in. Trappen upp till mitt sovloft är smal och brant, man får ta medvetna långsamma steg annars ramlar man emellan. Det är saker drällt lite överallt som jag flyttar och plockar undan och fram. Rensar, slänger och tänker att det där tar jag ner i ”bon” (boden) sålänge, utifall att – det kan vara bra att ha, sen. Jag målar och testar olika nyanser, just nu till taket. Den ena är för mörk, den andra för ljus och genomskinlig. Jag får åka ner till färgbutiken imorgon igen, leta vidare.

Jag har ju flyttat hit nu över sommaren, hyr ut mitt hem i Borgåsund. Och det känns så rätt och hemma här, trots eller på grund av renoveringskaoset. Mitt i stugan står en ouppackad tvättmaskin och badkar som väntar på installation. Om Gud vill så är rörmokaren frisk imorgon och kommer som lovat – det har varit många rundor hittills så jag väntar tålmodigt. Jag badar i sjön, har ingen dusch. Känner mej renare än någonsin. Borstar tänderna i vasken och har ingen spegel. Fötterna har kolsvarta fotsulor fast dom är nytvättade- går man barfota hela tiden blir det så. Och det känns skönt och friskt i hela mej. Alltsammans.

Förra veckan var jag på Ängsbacka och No Mind festivalen. Det är väl lite den jag återhämtar mej ifrån också nu, den som är en del av långsamheten. Alla möten, människor, känslor. Det stora i det lilla när hela skalan skall fyllas; det smärtsammaste ljuvliga och innerliga i sin mest varsamma och uttrycksfulla dans. Där allt ska upp till ytan, processas, lyftas, omfamnas, läkas och expandera. Men så vackert alltsammans. Jag är så sjukt tacksam och berörd; jag känner mej så älskad och älskar tillbaka. Alla kramar, beröring och djupa dyk in i varandras ögon och själ. Det innersta innersta som är så vackert att få smaka på, så vackert att få dela med sina systrar och bröder. Men det har sitt pris väl tillbaka i sitt egna igen. Känslan av tomhet och separation, trotsigheten till alla som säger att den inte finns. Jo den finns och känns och är just nu även om jag också vet att jag sakta men säkert läker ihop igen och blir starkare och helare än någonsin. Jag blundar och mjuknar och minns. Allt finns kvar, inget är försent.

Det har blivit mörkt och helt tyst ute nu. Dags för mej att följa rytmen, blåsa ut ljusen och smyga upp på loftet och bädda ner mej i drömmarnas land.

Sov gott min kära
/Angelica