Samtidigt som

Jag är som en katt, söker mej till den soligaste platsen i min älskade stuga. Jag är kall i kroppen efter morgonens bad, en barfota promenad tog mej ner till bryggan genom det fuktiga gräset. Solen glittrar över sjön som ligger helt stilla. Bryggan är lite sne och vinglig men är min tryggaste plats i livet just nu.

Långsamt släpper det som skaver när jag omsluts av vattnet. Det är kallt i morgontimmen men senaste dagarnas värme har värmt upp efter den kallaste badsommaren jag kan minnas; det är skönt att doppa huvudet och blöta genom håret. Några långa minuter i vattnet. Jag simmar och tvättar av mej, sedan upp på bryggan för att torka naken i solen. Jag blir ett med den eviga meditationen, blundar och ber min bön: ”Tack för att jag ser det vackra igenom allt”. Skogen speglar sej i sjön medan fiskmåsparet pratar därute på stenen. Jag är ensam, det är lugnt och stillsamt. Jag är närvarande härvarande och andas långsamt. Jag känner allt, omfamnar allt som är.

Det tar tid att landa när nervsystemet blivit alltför aktiverat. Jag är så innerligt tacksam att jag känner igen signalerna, att jag vet hur jag ska ta hand om mej själv när gränsen är nådd. För mej är det bara naturen som kan läka mej och att så mycket som möjligt koppla bort allt som inte är här och nu. Bort med skärmar och hårda ljud, välja att tomglo ut i ingenting som är allting. Jag har omsorgsfullt valt mina platser att bo på och det är den bästa investeringen i mitt liv, att när jag ser ut genom mitt fönster är det vilsamt, vackert och tryggt. Jag vet vilken gåva det är i dagens oroliga värld. Jag tar det inte för givet men känner heller ingen skuld för att jag har det jag har. Inget har kommit mej gratis, allt är ett svar på min strävan och längtan.

Senaste dagarna; jag har vilat så mycket i en omättad trötthet. Släppt mina idéer om allt jag skulle fixa. Visst har lite blivit gjort, men mest har jag bara suttit och tittat ut och lyssnat inåt. En bottenlös sorg som blandas med den vackraste tacksamheten, den djupa insikten att allt existerar samtidigt. Länge har jag vetat och sagt att det aldrig behöver vara antingen eller utan att det alltid är både och. Men det är först nu den insikten har mognat och realiserats. Att Yin är Yang, att det Mörka är det Ljusa. Att allt är ett och integrerat i varje stund.

”Du kommer bli mitt lidande – eller jag ditt” sa han med sin djupa mörka blick första gången vi skiljdes åt. Jag log lätt och förstod ingenting medans han visste allt. Därefter blev det så många gånger av sånger och helt oförglömliga stunder av det omöjliga som vi gjorde möjligt.

Kärleken – är den inte förunderlig ändå? Att den alltid finns bortom det vi förstår och föreställer oss, den djupaste innerliga kärleken. Har du vågat gå så nära att det bränns? Har du vinglat på randen av ditt förstånd för bara en sista gång? Mitt i det bitterljuva som sedan blir en djupt uppfylld tomhet. Som jag trots allt aldrig skulle vilja ha valt bort för det som var enklare. Som kanske är det vi så småningom inser är livet självt, moment av att våga känna livet i varje cell, känna alla känslor som går.

”Jag hatar dej! Jag älskar dej!!!”
”Gå! Gå inte!!!!”

Jag vilar en stund till denna dag som börjat så långsamt. Allt som borde göras får vänta lite till. Oordningen får berätta om att jag valde nuet, valde stunden före allt annat. Och det är en fin påminnelse.

”Då så” 🖤

Tacksam

Vilsam

Stillsam

Eftertänksam

Omtänksam

Ensam

Sams

Samtidigt

I kärlek,
Angelica