INDIEN igen och igen och igen

Hur förklarar man kärleken i några få rader? Hur börjar man ens berättelsen? Jag har berättat den förr, men varje gång har sin egna krydda, sin egna historia. I år kom jag med ett helt annat bagage. Utgångsläget totalt annorlunda. Men oavsett, så håller hon mej Mama India, tryggare och stadigare än någonsin. Nu nere i Kerala där jag inte varit på många år, nu i dom sammanhang som hon noggrant valt ut för mej.

Jag har redan varit här i 3,5 veckor. Flera gånger under varje dag formulerar jag långa berättelser i mitt huvud som vill skrivas ner, där jag reflekterar och vill dela med mej av allt som ger mej liv här. Men när det sen blir tid vid tangenterna så är det som att något håller mej tillbaka. Känslan av att det här är mitt, det är min privata zon, inte något som jag enkelt kan bjuda in alla till.

Det finns flera anledningar till att jag blivit mer restriktiv med att dela var jag är och vad jag gör, det ger mej en gåva av djupare intigritet och trygghet. Det gör att jag kommer närmre min intuition och mina egna sanna val när jag inte bollar idéer, delar händelser, får bekräftelse utifrån.

Jag började min första vecka på en vacker strand som många beskriver som en rofylld paradisstrand med få turister. Och ja! Det var verkligen så! Färgglada parasoll och bara några få stånd med kokosnötter, chai och glass. Bodde på ett mysigt homestay med gulligaste familjen – Dominic, värden- vilken stjärna! Men ändå, efter några dagar blev det för mycket för mej med alla selfies som skulle tas, med alla som undrade varifrån jag var, mitt namn osv. Bara vänliga frågor, men av så många! Det är ovanligt med västerländska turister här, och det var längesen jag kände den känslan att vara så sedd överallt. Men jag hann njuta av allt det sköna, alla enormt starka färger och allt det vackra. Äta den där kokosglassen, strosa på stranden i solnedgången, se yogan på beachen in public och vara med när det var festival i templet. Och så blev jag tidigt påmind om behovet av att sätta gränser och dra mej tillbaka, jag tror att det var bra så här i efterhand. För det var med det som längtan kom, längtan att hitta det där avskalade enklare, det som jag alltid väljer när jag kan.

Det är intressant hur möten blir till. Jag hade lagomt börja känna att jag behövde lämna, skala av. Och av alla som ropar hej och vill ha kontakt så var det något som gjorde att jag stannade vid just den här personen som satt och fiskade. Byter några ord där jag kanske fick fram att jag tyckte det var intensivt, jag minns inte. Han säger ”jag har ett homestay lite mer avskilt, du kan ta mitt nummer om du vill”. Det går ett par dagar, jag hade nästan hunnit glömma, men så mindes jag och tog fram numret och kollade upp stället. Jag såg direkt att det var min plats, så vackert precis vid havet. Jag ringer; det finns plats för mej några dagar senare. En vecka vill jag stanna! säger jag.

Jag har varit här nu i drygt två. Ni vet känslan av att landa och känna ”här har jag allt jag behöver”. Och jag kommer stanna kvar ända tills jag lämnar Indien. Jag släpper alla andra planer, ändrar alla andra förbestämda idéer. Följer bara hjärtat i nuet som tydligt säger: Jag vill inte ha mer intryck. Jag vill ha färre. Och jag vill vakna och somna till vågorna, jag vill leva det enkla livet bland fåglar och ljud och människorna som bor här. Jag vill få en vardag här. Tvätta mina kläder i hink och köpa chai hos grannen.

Jag bor på stranden, i det finaste huset med den vänligaste värden. På en strand som är levande av fiskargubbarna på förmiddagarna och några locals vid solnedgången, men som övrig tid är i princip tom. Några hundar såklart som har sina revir och en som har valt mej (han får äran att vara med på bild, hela tiden vid min sida här). Men annars- ingenting.

Och här hamnar jag. Inte ensam, utan blir en del av. Jag hämtar min frukost hos grannfrun och är nu en del av hela den familjen. Imorse när jag var där var alla där, en vanlig förmiddag hos en indisk familj är ungefär som julafton hos en svensk: Det är mamman som gör min omelette, och det var hennes mamma. Det var svärmodern och mannen. Det var alla 3 barnen. Det var grannen som kom förbi. Och det var jag som klev in och blev en del av, denna morgon som så många. Vi utväxlar ord och meningar och skratt och förstår utan att kunna samma språk. Några ord på engelska vävs in av kroppsspråk och jag börjar nästan hänga med lite i Malayalam som språket heter här i Kerala. Vissa ord sticker ut, vissa gester gör att dom får sitt sammanhang. ”Bye bye” vinkar alla på trappen när jag går, vi ses imorgon! Du är alltid välkommen hit”. Leendena är generösa och mitt klingar kvar hela vägen hem och långt långt efter.

Jag har på dom här veckorna varit med om så mycket, så många möten. Så många djupa starka möten så att jag nästan inte kan förstå att jag för bara några veckor sen inte kände dom här människorna. Indierna är såna, dom öppnar sina hem och hjärtan direkt, dom möter med nyfikenhet och vänlighet och en så enorm gästfrihet.

Det är Joji John taxichauffören, det är Askhar mannen i fruktaffären, det är Dominic värden på första homestayet och hela hans familj, det är Manu värden här där jag nu bor (fiskaren på stranden som nu är som min bror), det är grannfamiljen jag berättade om ovan. Det är också inte minst Master och hans familj där jag valt att gå och ta mina treatments (har sista behandlingen ikväll). Om det vill jag berätta mera, men det hela har mynnat ut i att jag nu är medbjuden på bröllop i dagarna tre: Masters systerdotter ska gifta sej!

Så igår var vi alla kvinnor in till staden och shoppade bröllopsklänningar, brudens faster (min massörska Bina) och hennes dotter Acchu tog täten och guidade rätt. Från det enkla avskalade strandlivet till att helt obeskrivligt kliva in bland allt siden och alla tyger, bland flera flera våningar med kristallampor och glänsande marmorgolv, bland så många människor och med ett (o)logiskt system som jag aldrig hade förstått hur det fungerade om jag inte var lotsad av dessa två super women. Dom drog med mej i handen och styrde till rätt disk, valde ut, var med när jag provade, gav råd och justerade.

Det är ingen liten grej detta med indiska bröllop. Allt planeras i detalj och allt ska vara på ett visst sätt, det är tradition och den behöver följas. Ikväll ska jag till en skräddare för att sy upp min helt ljuvliga sari som jag till sist valde ut. Det blev även en glittrande sharara för kvällen innan själva bröllopet då det är stor fest i trädgården hemma: för ca 1000 personer! (hur går det till, med mat till alla och att överhuvudtaget få plats? Jag sa ”det är ju som en hel festival” och dom sken upp och sa ”jaaaaa!!!!)

Ikväll är det sista dagen för treatment som kommer avslutas hos frisören för att få ur all denna enorma mängd olja som gått åt under min vecka av treatment men också för att klippa ”rundklippt”. ”Bah! Du måste rundklippa topparna inför bröllopet” sa hon bestämt. Och hennes, Binas, ord säger man liksom inte emot. ”Bah!” som betyder vad jag tror ungefär ”dåså, så blir det, sätt fart”. Så från och med imorgon har jag ny indisk frisyr (förra året var jag grön på Bali, varför inte toppa håret på landsbygden i Indien detta?)

För att summera så är jag på både en fysisk plats och en plats i mej där jag läker och landar efter allt som dränerat mej. Jag lever stillsamt och enkelt men djupt och nära. Det kryddas av oväntade indiska upptåg och jag följer med i det som är; det är omöjligt att ”få vara själv i Indien”, så kan jag enklast summera. Det handlar mycket om att låta sej vara med kaoset.

Jag känner mej rik, så enormt rik. Jag är rik på tilliten till min intuition, jag är rik på att våga säga både ja och nej. Jag är rik på att välja det inte alla väljer. Jag är rik på att följa mitt hjärta. Jag är rik på tid. Jag är rik på att stå för mina egna val. Jag är rik på skratt och har lätt för att helt hänge mej till all den underbara galenskap som bara Indien kan bjuda på. Jag är rik på att vara följsam med det som är. Jag är rik på förmågan att frångå mina förbestämda planer. Jag är rik på liv!

Och här är allt så levande, allt lever sida vid sida. Det är så enormt mänskligt! Med alla sina fel och brister och helt underbara egenskaper! Det är getter och hundar och människor och butiker och katter och frukter och dofter av alla det slag. Faktiskt inte så många kor dock! Det slamras och ryker och kånkas och flyttas. Hår som blåser i vinden när familjen sitter många på sin moppe och jag som får åka med sonen på värsta vrålmotorcykeln hem efter mina behandlingar. Behandlingarna är hemma hos så det är inget ”nu ska vi sitta i spamiljö med rökelse efter behandlingen”- nej det är hemmagjort medical rice i familjens hall/vardagsrum med tv’n på högsta volym och allsköns människor och djur som passerar medans jag sitter där i min plaststol mitt i och äter när alla tittar på. Så galet alltsammans. Och så alldeles alldeles underbart och ibland mer än övermäktigt. Kanske är det i slutänden ändå alla skratt och känslan av sammanhang som är det mest läkande?

Det kommer mer berättelser för den som vill läsa. Jag vill ju berätta mer om förberedelserna inför bröllopet, jag vill dela lite mer om byn där jag bor. Jag vill berätta om Kalari och om insikten att den största läkningen kan ske i det du minst anar.

Det kommer när det kommer. Jag vet att trots det sporadiska i mitt skrivande så har några av er varit med här i många år, andra lite kortare men troget uppmuntrande. Det är er och mej själv jag främst skriver för ❤️

Namaskar,
/Anna Anjeli som dom kallar mej här (Anjeli är ett namn på Malayalam, och dom har svårt att säga Angeli-ca. Jag älskar att heta Anna Anjeli)