”Du måste rundklippa håret” … Någonstans inom mej kände jag redan där att ”hmmmm… klippa sej på den indiska landsbygden – varning varning” men jag hade liksom inget val. Att gå på bröllop med slitet hår går INTE här och att ha det helt uppsatt går heller inte. Håret ska var utsläppt med en enkel uppsättning för att sätta jasminblommor i. Sagt och gjort så klev jag då, i sällskap av min bestämda massörska Bina, in på hårsalongen kvällen före bröllopet. (Här vill jag också nu inflika att jag precis bara en kvart innan hade avslutat en 7 dagar lång intensiv Kalari treatment så jag var helt omtumlad. Jag ska berätta mer om alla mina treatments i ett eget blogginlägg). Jag blev väldigt snart kvällens ”happening”; frisörskans man kom in och stod och filmade hela klippningen (!!), dottern var med på länk live och grannarna, vuxna som barn, kom in för att vara med. Det var fullt hus i den färgglada lilla salongen, det pratades, skrattades, fotades, filmades. Jag försökte säga att ”inte för kort nu”, ”inte klippa upp”, ”bara topparna” genom bruset, men varken min röst eller engelska bröt nog helt igenom.
”Super” säger både frisörskan och Bina sammstämmigt när klippningen är klar och gör perfektionstecknet 👌 med fingrarna; ”super”. När jag får se mej i spegeln får jag nästan en chock! ”Men det är ju jättekort 😳 !!!”
…
Alltså. Jag hade en rätt så svettig stund där ett tag. Men sen blev det att utöva acceptans med det som är, det är ju en total omöjlighet att få tillbaka redan klippt hår. Så till slut skrattade vi alla tre. Fanns liksom inget annat att göra. Bina ringde till dottern Acchu som var den enda som kunde engelska, och hon försökte pedagogiskt med att ”jag lovar, vi gör det fint imorgon med blommor”…
Dagen därpå, dagen innan själva ceremonin, var det ”reception”- fest hemma hos brudens föräldrar. Så enormt mycket folk och hela trädgården hade förberetts med tält, stolar, bord och matservering för hundratals personer!!! Stora högtalare och bra ljudsystem med musik på absolut HÖGSTA volym. Så högt att man omöjligen kunde prata med varann, så högt att man inte kunde höra vad en själv tänkte. Men jag fick lära mej att indierna uppskattar hög ljudvolym, den i sej hör bröllop och festligheter till. Ju högre desto bättre helt enkelt 😅… Det var dansuppträdanden och enorma mängder mat, oändlig fotografering i olika konstellationer – och glass! Tydligen är glass i strut tradition för alla åldrar kvällen före vigsel här. Den här kvällen är familjär hemma hos brudens föräldrar med brudens släkt; lite enklare klädsel, hemma hos (men ändå med svenska mått mätt en enorm tillställning). Jag kände mej fin i min nya sarara- gröna glansiga byxor, glittrig bling bling tunika och spetsig sjal (och håret nyklippt) – totalt ”Indiefierad”
Sen kom då den stora dagen då det var dags för den traditionella cermoniella vigselceremonin. Vi började tidigt på morgonen med att bli draperade i våra sarees (jag har alltid trott att det bara är ett enkelt tygstycke som viras om, men det visade sej vara en hel vetenskap att drapera snyggt. Det viks, mäts, draperas, används plattång för att platta tyget, fallet ska hamna rätt), sminkade och fixade i håret.
Ceremonin började hemma hos brudens föräldrar där bruden enligt hindusik tradition tackade dom äldre i familjen och dom äldre gav sin välsignelse till bruden. Sedan iväg till templet som i det här fallet var ett modernt tempel med en stor aula pampigt utsmyckad. Där blev det en mäktig ceremoni med återigen en enorm ljudnivå, fyrverkerier, konfetti som sprutade ut när man minst anade det, blomsterkransar och eldar omvartannat. Det var pampigt och cermoniellt, men det var svårt att hänga med i vad som egentligen hände. Som att vi i ”publiken” var just publik till ett skådespel. Jag saknade det äkta innerliga som vi alla fall i Sverige ibland kan få vara en del av, där det uttrycks kärlek och sårbarhet mellan brudparet, där det är ögonkontakt och närhet. Kanske beror det till viss del på att jag inte har någon anknytning till ceremonin i sej, att jag inte har den religiösa kopplingen, att ceremonin i sej för dom är innerlig. Oavsett- brudparet och alla var så enormt vackra, det var så starka färger, former, intryck. Jag känner mej så tacksam att ha fått vara med och bevittna det hela!
Efter ceremonin var det mat enligt tradition; en riklig mängd supersmarrig mat serverad på bananblad -att ätas med händerna så som dom alltid äter här. ”Nu får du äta snabbt” säger Acchu till mej. Mat ska serveras till många, det är flera sittningar så man sätter sej ner, blir serverad på rad och så ska allt ätas på kortast möjligast tid; precis så- med händerna. Och där sitter jag, enda västerlänningen, van med kniv och gaffel, bland hundratals indier, som helt oberörda stoppar ner fingrarna i kokhett ris och äter riset med rinnande röror längs händerna (eller det var faktiskt bara för mej det rann) i rasande fart 😅 ”Inga fingrar i munnen” (HUR är det ens möjligt, att forma en lagom boll av mat så man inte får fingrar i munnen? Prova gärna själv därhemma!)
Lägg där till att jag är klädd i en 6 meter lång saree, och i den enda rena handen (den vänstra, man äter alltid bara med höger hand), skulle jag efter måltiden resa mej upp, hålla telefonen (eftersom jag inte fick ha handväska till saree’n), lyfta allt detta vackra tyg och ta mej till handfatet utan att kladda för att först stå i kö ett bra tag och sen komma fram och kunna tvätta händerna… Alltså… Jag var helt slut och vimmelkanting efteråt. Det som är vardag och helt naturligt för så många människor var en fullständig utmaning för mej!
Allt detta nya dom senaste dagarna, alla dessa enorma sinnesintryck på väldigt komprimerad tid, alla möten, all hög musik och alla ljud, alla människor, att vara i centrum för mångas blickar, alla färger, all tradition att förhålla sej till – jag var verkligen helt helt HELT slut efteråt. Ringde min trogne tuktuk driver Johnny när dagen var klar; ”I’m there in one minute!”
Väl hemma, av med min vackra saree, ner till havet, tårar som rinner av både glädje och allt det vackra men också av total utmattning. Jag andas stora andetag, påminner mej om att jag är fri! Kräks två gånger av att både ha ätit för fort och för mycket och av att vara helt slut av intryck. Slänger mej i havet och flyter på vågorna i en timme; blundar, mjuknar, svävar bort. Sen upp till mitt trygga hus och tystnaden, duschar av mej, bäddar ner mej i sängen (klockan är nu inte ens 18:30) och sover i princip ostört fram till 08 morgonen därpå…
No more words needed. Men jag är oändligt ärad att ha blivit inbjuden, det var en enorm upplevelse och så totalt totalt annorlunda. Så vackert, så mäktigt. Och så utmanande.
Jag bugar inför alla som byter land, lär sej nytt språk, lär sej nya sätt att relatera, socialisera. Jag bugar inför alla som i vuxen ålder lär sej nya sätt att till och med äta och gå på toaletten. Jag skulle inte klara av det 100% någonstans i världen.
Med extra mycket ödmjukhet och tacksamhet denna hjärtedag, 14 februari 2026
/ fortfarande Anna Anjeli
