Så kom det där sköna lätta sommarregnet efter dagar av hetta. Finns det något mera svenskt än det svenska sommarregnet? Kanske att ha dörrar och fönster vidöppna en sommardag med tunna gardiner som fladdrar i vinden?
Sverige. Jag har min stora flagga uppe sedan midsommaraftonen. Den vajar så ståtligt, ljudet är mäktigt. Jag som var på väg att ta bort flaggstången när jag flyttade hit, aldrig riktigt tyckt om idén med att flagga. Men så här, vid ett enklare sommarhus i svensk sommaridyll, där passar den faktiskt fint. Men flaggan är väl egentligen intet. Det är ju omgivningen som är allt och i vilket sammanhang den vajar. Hos mej vajar den för att påminna om det väna, tysta, glädjerika och sköna – det Sverige som har gott om utrymme, som ser större perspektiv på tillvaron och som välkomnar med öppet hjärta.
Jag som är noll intresserad av eller följer fotboll har ju ändå inte kunnat undgå vårt landslag i VM. Jag tycker mångfalden där representerar Sverige så väl. Reflektionen kommer till mej ofta att är vi inte alla halv eller kvarts någonting?
Jag var för att handla solkräm på apoteket och fick hjälp att välja av en supertrevlig expedit. Mitt i så säger hon ”och förr blev jag ju så mycket brunare, jag med min andra halva blev alltid pepparkaksbrun”. ”Ahhh är du också halv, vad för halva är du? Jag är halv österrikiska” svarar jag. Hon var halv jugoslav. Det svenskaste av midsommarfiranden här hemma hos mej i stugan var också av blandad kompott med 3 vuxna och ett barn: en halv kroat, en halv finne och så jag som halv österrikiska. Halv finnens och halv kroatens dotter blir ju då också halv och kvarts. And so it goes on! Vad vore Sverige utan alla oss halvor, kvartsar och allt däremellan? Svenskare än så går det kanske inte att bli.
Jag har också tänkt på det där med avsked och ständig förändring. Mina älskade andungar. 4 st blev kvar utav 7 och har fått växa sej stora. Dom är snart 2 månader nu, redan så kompletta. Fortfarande är andmamman vid deras sida och håller ett vakande öga, men nu simmar dom också omkring helt själva och hon flyger iväg då och då och tar välförtjänta pauser. Hon har varit såååå duktig min fina lugna andmamma. Imorse hade jag en lång konversation med henne. Om livets förändringar och vad som egentligen betyder någonting. Jag VET att hon hörde mej; hon la huvudet på sned, ögonen fick olika blick, jag kände hennes svar. En kan tycka att alla gräsänder ser likadana ut, men energin är helt olika. Jag känner min andmamma, hon är den lugnaste och tryggaste, vi är så i symbios hon och jag.
Påminnelsen om att känna/känsel är en minst lika relevant förnimmelse som att höra eller se, lukta eller smaka, blir tydlig när jag nu läser om del två i en fristående serie av tre. Har du ännu inte läst Konsten att höra hjärtslag och Hjärtats innersta röst av Jan-Philipp Sendker kan jag verkligen rekommendera dom. Jag ser fram emot att snart ta mej an Hjärtats minnen som är tredje delen, jag vet redan nu att jag kommer förstå och tycka om den.
”Känner du dej aldrig ensam?” frågade hon. ”Aldrig” svarar jag. ”Eller jo ibland, men det är alltid bland andra människor, aldrig när jag är själv”.
Mitt behov av ensam tid ökar ju mer jag bjuder in den. Den ger så mycket, den ger mej frid och möjligheten att hinna känna. För mej är det att leva i sanning, och i slutänden är det att möta det gudomliga. Om en så mycket som det går lever som en del av naturen, då är man aldrig ensam utan är alltid del av ett sammanhang. När jag är själv behöver jag inte någon annans bekräftelse än min egna, det är så mycket som faller på plats av att våga möta sej själv på det viset. Sen så är jag ju del av sammanhang genom mitt arbete , min familj och vänner; jag har en rikedom där av fina relationer. Men lika mycket som jag delar min tid med andra, lika mycket tid behöver jag för mej själv. Det är sällan en syssla eller ”att göra” blir för mycket för mej, det är oftare dom sociala interaktionerna som gör mej överväldigad.
Så blev det en lång text igen fastän jag bara tänkt mej några korta rader medans det regnar. Regnet har slutat för längesedan och jag som har så mycket mer jag vill dela får spara det till längre fram. Jag vill dela om rytm och att följa sin egna rytm. Det kommer kanske vara kontroversiellt det jag vill säga, men det kommer vara min personliga erfarenhet av vad jag lärt mej under att i mer än 20 år ha haft förmånen att guida och coacha andra än mej själv i personliga resor. Jag tror mej vara något på spåren, och om det vill jag dela mera. Men som sagt, mer om det senare. #cliffhanger
Önskar dej ett rofyllt avslut på juni 2026. Kom ihåg att varandet är evigt och görandet temporärt. Se till att vårda det som varar ❤️
Med värme,
Angelica
