Om det som aldrig skrevs

Det blev inga rader om Bali – fastän att jag var där i en månad och höll ett helt fantastiskt yogaretreat. Min kärlek till Bali växte denna gång; trots utmaningar och en hel del som kom i vägen; men ändå. Det var som att jag kände Balis själ denna gång, min andra gång på denna gudomliga ö. Jag bodde helt fantastiskt fint och stillsamt, mitt ute på risfälten lite norr om Ubud. Däremellan retreat och så avslutade jag med att besöka en kär vän på ön Lombok. Känns som ett annat liv- kanske får jag feeling längre fram och berättar mer detaljer, men antagligen går det till historien utan att berättas mer om (men för alltid kvar i hjärtat ❤️)

Likaså så blev det inga rader om min fina festival Spring Awakening på Ängsbacka heller. Det här var min fjärde gång som ensam koordinator (sjunde totalt sett)- likadant här; trots utmaningar så blev det här den festival jag håller närmst hjärtat av flera olika anledningar. En av dom är att jag fick chans att verkligen känna min egna förändring under året som gått; att ur ”the muddy water comes a lotus flower”. Min gränssättning var knivskarp när det behövdes. Aldrig förr har jag stått kvar i mina beslut så okomplicerat och stadigt som nu. Som att när en väl varit utsatt för det mest gränsöverskridande så är vaksamheten och observationen så mycket större när det börjar glida ute i kanterna. Från att tidigare kanske ha försökt förklara, försvara och förstå, så kliver jag nu undan direkt, utan ursäkt. Kliver undan, förbi och går vidare, mot det som är sunt, närande och hållbart.

Efter Indien, Bali och Ängsbacka så är jag då tillbaka i min älskade stuga vid sjön och i yogastudion. Allt känns som det är i ny blom, en ny tid. Det gamla har dött och det nya har börjat gro. Frön som utvecklas och blommar mer och mer för varje dag, vecka, månad och år. Inga större funderingar eller livsval i mej, mer att förvalta det jag valt och med förnöjsamhet upptäcka att jag älskar varje morgon. Min kropp, mitt sinne, mitt hjärta, mitt hem, mina sysslor, min familj och mina vänner. Allt är i en slags finstämd balans och jag kan dansa mellan att jorda ner mej totalt här i stugan och sen få kamma till mej och ha lagom mycket engagemang i det yttre livet. Så där så jag hinner återhämta mej emellan, så där så jag hinner det egna vid sidan av det som syns på golvet och utåt.

Det är några snabba rader nu, kanske hör du snabbheten i raderna? Kan väl vara att nästa inlägg blir långsammare och stilla. Men! Jag vill så gärna säga hej här, nu! Att inte finslipa för länge och för mycket på orden- även om jag älskar att nörda ner mej i meningsbyggnader, ordval och formuleringar. Min längtan är fortsatt att skriva mer och att det ska bli mitt nästa att manifestera och ge utrymme för. Precis som i övriga livet, minska på perfektionen och bjuda in det kanske lite nötta, kanske inte perfekta men det som kommer direkt ur hjärtat och är helt autentiskt.

Är du kvar du som läser? Eller är du ny som kikar in? Kommentera gärna och säg hej! Jag vägrar att tro att ”bloggen är död”!

Kram Angelica

(ps. bilden är på en för mej helt ny vårblomma i min trädgård; fläcklungört med blommor som skiftar färg. Är den inte helt fantastiskt söt? Känner du till den sen tidigare?)